MINA FEM FAVORITSTÄLLEN FÖR LÄNGDSKIDÅKNING

Vintern närmar sig med stormsteg och för oss längdskidfantaster som bor i södra Sverige och är sugen på längdskidåkning i Norrländska vinterlandskap kan det vara dags att planera in vinterns skidresa. Denna artikel har jag skrivit vid ett tidigare tillfälle, jag hoppas den är uppskattad igen!

Ett bra längdskidställe tycker jag ska ha långa sammanhängande spår med en kombination av tuffa tävlingsspår och fina långspår i flackare terräng. Välpreparerade spår som pistas nästan dagligen för såväl skate som klassiskt. För en optimal längdskidupplevelse önskar jag fjällmiljö även om jag är uppvuxen i södra Sverige och van vid ihopskottade korta slingor och konstsnö. För mig är norra Sverige, dess vinterlandskap och vyer lyx som jag har haft turen att uppleva genom mitt liv som professionell skidåkare! Här är mina fem favoritställen.

1. Bruksvallarna
Känns verkligen som längdskidmeckat nummer ett i Sverige. Jag och många längdskidåkare med mig, har varit där mängder av gånger. Det spelade ingen roll hur tidigt på morgonen man var tränade eller hur mycket det hade snöat under natten, spåren var ändå alltid nydragna. Det finns hela 30 mil preparerade spår runt omkring Bruksvallarna i ett spårsystem som heter Nordic Ski Center.

Det var sällan jag höll till på spåren nere i dalen, jag ville istället upp på fjällspåren som leder mot Mittåkläppen, vilket jag skulle säga är det vackraste spåret i Sverige (även om jag inte åkt överallt). Om ni tänker er att åka skidor uppe bland molnen, så känns det vissa dagar där uppe i det vidsträckta vita landskapet 🙂 En lång stigning på ungefär en halvtimma leder dig upp på fjället och väl där är det en platå med lättåkta spårslingor med en vidunderlig utsikt. Hemfärden ner för samma backe är snabb och tuff, en annan variant är att ta långa rundan över Ramundberget via dalgången hemåt igen.

Den enda nackdelen jag kan finna med ”Bruks” är att det ligger otillgängligt till om man vill ta sig dit på annat sätt än med bil, men det är värt sin resa.


Bild från www.bruksvallarna.se

2. Vemdalen
Givetvis är Vemdalen högt upp på min lista. Där har jag tillbringat många timmar i spåren, framför allt under den tyngre träningsperioden som genomfördes över jul och nyår för att ladda inför världscuper och VM/OS i januari/februari. Bland annat julen 2004 var jag i Vemdalen i en vecka och tränade inför VM i februari där jag hade mitt livs form och vann VM. Det var två träningspass på julafton liksom alla andra dagar under julveckan, nyårsafton och nyårsdagen likaså.

Längdskidspåren är alltid välpreparerade och slingorna är bra, men det är ändå helheten jag gillar allra bäst med Vemdalsskalet. Boendet precis vid utförsbackarna – där vi ofta bor – gör att man kan knäppa på sig längdskidorna precis utanför dörren (liksom utförsskidorna). Där finns restauranger, mataffär, stor sportshop, mindre mysiga butiker och stället känns genuint och familjärt.

Tillbaka till längdskidåkningen så är min favoritrunda från Vemdalsskalet upp mot Björnrikes spårsystem. Man börjar med ca en halvtimme uppför vilket är skönt för att få igång flåset och få upp värmen. På vägen upp möts man av en vacker utsikt ut över Härjedalen. Väl uppe på toppen kör jag runt på Björnrikes slingor. En längre tur är att köra från Vemdalsskalen mot Storhogna, vilket innebär ca en mils åkning, för att bygga på med Storhognas slingor och sedan köra va en mil tillbaka igen. Hela spårsystemet är preparerat för 5 mils skidåkning.

Vemdalen utvecklar hela tiden satsningen på längdskidor, det finns numera till exempel gratis längdclinic och gratis vallaclinic att tillgå en kväll i veckan.


På väg upp mot Björnrike

3. Orsa Grönklitt
Det närmsta och bästa stället för oss sydlänningar enligt mig. Direkt när man svänger av vägen som går upp mot Grönklitt så känner man fjällkänslan inombords.

Jag har fina minnen härifrån när jag inför SM -99 var på träningsläger här i en vecka. Bodde på vandrarhemmet som ligger alldeles vid spåret och tränade stenhårt varje dag. Långa turer på flacka spår varvades med intervaller på tävlingsspåren. Kom ihåg att jag körde en hel del diagonalt utan stavar, så jag hade träningsvärk i ryggen hela veckan. Ännu bättre blir minnet därifrån av att det gick så otroligt bra på SM:et med en 2:a plats i jaktstartsloppet och en 4:e plats i 3-milsloppet, trots att jag bara var 20 år gammal.

Grönklitts tävlingsspår är riktigt tuffa, jag har någon gång i tiden kört SM där och jag ser framför mig en tuff saxbacke upp mot Björnparken. Distanspassen kan med fördel köras ut över de platta spåren på myrarna eller på de lagomt kuperade långspår som finns och där har jag även för mig att det finns någon våffelstuga längs med vägen. Inte fel att göra distanspassen till en utflykt genom att stanna till vid en våffelstuga ett litet tag, kanske orkar man dessutom vara ute på en längre tur totalt sett med en våffla i magen. Det finns totalt ca 8 mil preparerade spår.

4. Kiruna
Från Kiruna har jag minnen från tiotalet läger, oftast vid säsongsstart, men även från tävlingar i början på säsongen och som avslutning på våren. På 90-talet kördes några världscuppremiärer i Kiruna och jag deltog i det sk nationella fältet. Tävlingsbanorna med start ifrån Matojärvi skidstadion är väldigt tuffa såväl uppför som utför.

Det annorlunda landskapet med milsvid utsikt ut över Lapplands orörda vidder och Kebnekajse i horisonten är det jag tycker är mest speciellt med längdskidåkningen i Kiruna.

Det härligaste enligt mig är att köra nere vid Jägarspårens lätt kuperade banor, vilka är sköna att köra längre distanspass på. På de längre distanspassen kommer jag in i ett flow och är i min egen värld och på Kirunas Jägarspår kom man snabbt in i den känslan. Minns att jag vid något tillfälle blev lite lätt vettskrämd när det plötsligt dök upp ett gäng vitklädda militärer vid sidan av spåret. Jägarspårens längsta slinga är 17 km och genom att bygga på distanspasset med Hundspårets 8 km som också är en lätt kuperad slinga i orörd miljö och efter det tävlingsbanorna, så har man över 3 mils sammanhängande spår. Även om Kiruna ligger långt norrut så är det lätt att ta sig hit med flyg.


Det platta landskapet runtomkring Kiruna är magiskt

5. Vålådalen
Det är först på senare år som jag har upptäckt Vålådalen, även om det länge har varit en legendariskt ort för atleter av alla dess slag. Den lilla skidorten ligger bokstavligt talat vid fjällvägens ände ca 4 mil söder om Åre och vad jag gillar mest är det lugn som infinner sig när man kommer dit eftersom det ligger så öde.

Man kan snabbt komma upp på fjället genom att först följa elljusspåret och sedan svänga av upp på Ottfjällsvägen som är en rak väg upp mot fjället perfekt att köra intervallträning på. Längst upp på den vägen måste man stanna upp och se sig omkring, ut över omgivningarna. Det som är lite speciellt med Vålådalen är att det finns tuffa banor ända uppe vid trädgränsen. Spåren som heter Sapporo- och Lake Placid är båda kuperade och kurviga och Vålådalens duktiga pistör Latti preparerar dem så de alltid hålls fina.
Totalt finns det ca 5 mil spår att välja emellan, varav 7,5 km elljusspår.

Längst upp på Ottfjällsvägen

VILKEN HÖSTHELG

Årets finaste hösthelg har jag tillbringat i Malmö hos min syster Jennifer. Jag, Ellen och Hedvig, alltså tjejerna i familjen, tog tåget ner i fredags och möttes på perongen av hela syrrans familj. De där mötena när spänningen och längtan har byggts upp är otroligt mysiga, det blev kramkalas och en massa fniss på en gång!

Vi hade inga stora planer för helgen förutom att umgås så mycket som möjligt, och att jag och min syster skulle få till ett löppass tillsammans. Under min första föräldraledighet med Ellen bodde vi i Malmö och därför var det också lite nostalgiskt för mig att komma tillbaka hit.

Min syster har större barn som gärna hjälper till att ta hand om mina små, vilket gör det väldigt lyxigt och avkopplande för mig att vara med dem.

Det är inte så ofta vi delar upp familjen och åker iväg med ett av barnen (plus Hedvig såklart, men hon är så liten att hon än så länge bara hänger på), men det känns värdefullt att ibland få fokusera på varje barn separat så detta kommer vi göra om.

Efter en supergod långfrukost tog vi en promenad till Folkets park som är ett litet paradis för barnen med flera olika lekplatser på samma ställe. Parken var fylld av barnfamiljer!

När jag var mammaledig här i Malmö, lärde jag känna en tjej som blivit en nära vän, även om vi numera bor en bit ifrån varandra. Vi spenderade mycket tid tillsammans, gjorde det som föräldralediga gör allra mest, pratade, promenerade och fikade.

Igår möttes vi upp och tog en långfika tillsammans på Kafferosteriet. Hon hade med sig en massa pyssel till barnen som de kunde roa sig med och vi fick prata ostört. Smart gjort med pysslet, det ska jag komma ihåg!

Därefter hängde vi i solen vid kanalen ett tag innan dagens höjdpunkt, systrarnas löptur!

Vi kom inte ens utanför dörren innan vi började pladdra på och pratade igenom en mängd saker innan vi var tillbaka igen. Inget fungerar så bra som en löptur för att gå igenom alla händelser sedan man sågs senast och alla saker man vill prata djupare kring, underbart! Det som är bra är också att vi två håller samma tempo. Många tror att jag som springer mycket, springer snabbt, men så är det inte. Jag kör alltid prattempo och ganska långsamt, samma med min syster. Snabbt tempo tar vi när det är dags för intervallpass!

Rundan gick genom Slottsparken ner mot Ribersborgsstranden där vi tog stigen bort till Limhamn och stranden tillbaka.

SPARAT PÅ INSTAGRAM

1. @penation, ett sportmärke från Australien med väldigt mycket attityd. Kolla in deras tuffa produkter.

2. Cykelbyxornas revansch, här bild från @koral. Till våren kommer jag dra på mig cykelbyxorna igen i löpspåret och på gymmet (på cykelträningen är de givna). Tydligen väldigt trendigt även till vardags, men där går min gräns.

3. Trendigt är även stora bulkiga sneakers. Balenciaga, som på bilden från @stinegoyastudio, har it-skorna, även Acnes är populära. Jag skulle gärna ha ett par, men nöjer mig med att drömma om dem.

4. Framåt vintern kommer suget efter ny vinterjacka, en lång svart kappa som här från HM consious exklusive är vackert. Bild från @emiliadeporet.

5. Samtidigt är jag lite av en kameleont när det kommer till kläder, eftersom jag lever i både kontors- och sportmiljö. Därför är det ibland svårt att veta vilket plagg jag ska satsa på. Skulle lika gärna vilja ha @juliamancusos röda jacka från Spyder. Ett märke jag gillar även om det inte känns hett längre, det finns inte ens någon återförsäljare i Sverige.

6. Jag var mycket fokus på skor som vanligt. Höga stövlar, här under knälång kjol tycker jag är så fint. Hade tagit på mig det direkt om jag varit på kontoret istället för föräldraledig. Bild från @säkerstil.

7. Magiskt i Åre just nu, här bild från @mariapietelaholmner. Får ett otroligt Norrlandssug såhär års, klart man vill ha snö på vintern och inte regnrusk som här i Gbg 🙂 Kanske är det även min Norrlandsådra som gör sig påmind, min mamma är från Sundsvall och hennes ena sida av släkten från Västjämtland.

8. En mamma och hennes dotter som går på Ellens förskola har en så här söt huvudbonad, från @mixedgrill.

9. Längtan efter snön är som sagt stor. Vi har planerat jul uppe i Sälen och januari i Österrike så det kommer bli en hel del skidåkning i år. Ser fem emot att göra det med våra barn, att lära sig stå på snö i ung ålder är något man kan ha nytta av i hela livet. För det man lär sig som ung har man kvar i kroppen. Svenska Skidförbundet har ett fantastiskt projekt, ”Alla på snö”, som ger tusentals fjärdeklassare – med olika bakgrund och olika förutsättningar – möjlighet att glida på snö. Den sista bilden är därifrån.

NÄR MAN BARA INTE ORKAR

Även jag har dagar när jag bara inte orkar träna. Kan vara av olika anledningar: sliten efter tidigare träningspass, på gång att bli förkyld, stressad, bara lite lat eller som idag småbarnsförälderns dilemma – dåliga nattsömnen!

Redan när jag började springa var jag seg i kroppen, men kanske framför allt i huvudet och jag hade ingen vilja att springa överhuvudtaget.

Tog en liten kort vända med väldigt långsamma steg, tror knappt fötterna lyfte från backen…och svängde sedan tillbaka mot Portens café för en kaffe och croissant! Är ändå nöjd att jag tog mig ut, en kort runda är bättre än ingen alls.

Det är en av de bästa sakerna med att vara motionär och inte elitidrottare – om jag inte känner för det – så behöver jag inte. Tidigare hade jag samma känsla många många gånger, men ändå genomförde jag passet. Ofta kändes det lite bättre efter ett tag när man väl gett sig ut (så är det även nu), men visst var det kämpigt att ta sig förbi den spärren. Andra passet på dagen var tuffast, jag kunde vara så mör i kroppen att jag knappt orkade ta på mig träningskläderna. Jag känner känslan i hela kroppen bara jag tänker på det. Men det var ingen som tvingade mig – allt var upp till mig själv, den träningen jag genomförde var rakt kopplat till vilka prestationer det blev i skidspåret eller på cykeln, så man blev bra på att bita ihop 🙂

MÅLSÄTTNING MED TRÄNINGEN

När jag slutade elitidrotta hade jag ett angenämt problem, jag hade nämligen svårt att sluta träna varje dag. Kan tyckas inte vara ett stort problem, men jag ville att min kropp – och framför mitt huvud – skulle vänja sig med mer normala träningsnivåer. För att vänja mig vid tanken, ”tvingade jag mig” att sluta träna helt, jag hade en paus på ungefär ett halvt år. Det var verkligen nyttigt för mig, bra att låta min kropp nollställas och gå ner helt i varv och bra att känna efter hur det kändes att inte träna alls (har tidigare tränat många hundra timmar om året, ca två pass om dagen). Tror även det var bra för mig att återhämta en utmattad kropp som ett år tidigare drabbades av den autoimmuna sjukdomen hypotyreos. Det skedde ett halvår innan jag skulle köra OS i Turin, vilket gjorde att jag slet hårt med att finna formen dit. En lång historia i sig, så den får jag ta vid ett senare tillfälle. Gällande träningspausen klarade jag av min målsättning – att inte träna någonting – och var glad över det!

Tänk vad annorlunda det kan bli, nu är jag som de flesta andra motionärer – jag måste sätta upp ett mål för att träningen ska bli av och har svårt att få tiden att räcka till. Just det sistnämnda är däremot inte fallet nu när jag är föräldraledig. Jag njuter fullt av att få vara ute och springa med vagnen under de ljusa timmarna på dagen och att ha tid att träna. Annat kommer det bli när jag börjar jobba igen! Därför passar jag på att investera i min hälsa nu men behöver så småningom även få in träningen i det s.k. vardagspusslet med jobb, dagishämtning, aktiviteter mm.

Så vad är min målsättning just nu? Jo, att träna tre till fyra gånger per vecka! Jag har även satt ett maxtak på fem gånger, vilket levt med sedan min träningspaus, då jag heller inte vill att träning ska ta all min lediga tid. Har visserligen inte varit i närheten av det taket på några år nu…

Jag tycker det är bra att träningsmål är konkreta, då man inte kan komma undan genom att skjuta på dem… Lika bra att ta tag i veckans träning redan på måndagen, ovanför är en bild från dagens träningspass (Strong MamaSATS Masthugget). Man kan som tillägg till det veckovisa sätta ett större mål, många motiveras ex av att genomföra en tävling. En vän till mig anmälde sig precis till Cykelvasan, perfekt att ha som mål lite längre fram i tiden. Personligen måste jag inte ha en tävling för att bli motiverad, kan tyckas konstigt när jag har tävlat så mycket i mitt liv, men jag gillar själva träningen här och nu, så det behövs inte.

Men – vi har ett litet vagt mål tillsammans min man och jag – att köra Koster Swimrun nästa år. Den går i september så tid finns att öva upp crawltekniken och att ordna barnvakt 🙂 Bilder ovanför är från årets lopp och nedanför är från Borås Swimrun som vi körde tillsammans för några år sedan.