FÖDELSEDAGSKILLE

Idag fyller vår härliga Karl-Axel 3 år, hurra hurra hurraaa!

Hans födelsedag firade vi däremot igår! Då började vi dagen med ”Happy Birthday to You”, levande ljus och mini-frukost på sängen. Ellen föredrar den engelska varianten av födelsedagssång sedan 2016 när vi bodde ett halvt år i Boston.

Efter ytterligare en frukost begav vi oss mot Nya Hovås och Bounce, som är en inomhushall med mängder av studsmattor och trampoliner. Vi gissade oss till att Karl-Axel skulle älska att tillbringa sitt födelsedagsfirande just där!

I Nya Hovås finns även ett fik som jag tycker väldigt mycket om, Lasse Maja, så det blev gott fika efteråt, samt ett skoköp på klassiska Yoko Yap. Det var födelsedagsbarnet som också var i behov av ett par vinterkängor, lika bra att passa på när han var med i butiken så vi kunde prova dem på plats.

Firandet var inte slut där, nej det blev även tårta hemma hos oss och fiskedamm såklart. Alltsammans i liten skala med Karl-Axels allra närmsta vänner och familj. Vi är glada för att han (och vi) fick en toppendag!

VAD HINDRAR KVINNOR ATT NÅ TOPPEN?

Förra fredagen läste jag en intressant debattartikel i DI. Rubriken löd ”Så når fler kvinnor toppen”. Nio av tio VD:ar är fortsatt män och var fjärde bolag saknar helt kvinnor i ledningen! Jag läste vidare att detta är ett viktigt forskningsområde då kostnaderna för felaktig fördelning kan bli höga. Dels utifrån att företagen kanske inte får den bästa ledningen och dels ur ett samhällsperspektiv då man signalerar till unga kvinnor att det inte går att ta sig till toppen.

Jag tycker såklart att ämnet är väldigt viktigt, jag är själv kvinna mitt i karriären och brinner för att vi i framtiden ska få ett balanserat läge mellan kvinnor och mäns möjligheter att vara med och påverka i bolagens ledning och styrelser.

De som har författat artikeln har analyserat omfattande data för att se vad det är som egentligen hindrar kvinnor att nå toppen. Fakta visar att kvinnliga VD:ar har högre utbildning och oftare har bytt jobb än sina manliga motsvarigheter, vilket tyder på att man inte på något sätt kan visa på sämre kompetens och kvalifikationer än männen, studien visar snarar på tvärt om. 

Men, här kommer vi till den skillnaden, nämligen den tid som sker under de första fem åren efter familjebildning. Då arbetar kvinnliga chefer mindre, har fler frånvarotimmar och söker inte heller nya utmaningar i samma utsträckning som män.

Därför, anser de som skrivit krönikan, att insatser som kan stötta kvinnor under denna relativt sett tidiga delen av karriären, främjar jämställdheten bäst. Alltså stöd och hjälp under de första åren efter att man har fått barn. Jag är mitt uppe i det stadiet och tycker det låter mycket klokt 🙂

I den bästa av världar tycker jag att ämnet inte borde vara en genus-fråga. Att göra ”karriär” och klättra i hierakin samtidigt som man ska få ihop vardagspusslet under barnens första år, borde vara precis lika viktigt – och svårt – oavsett om man är kvinna eller man. Det kanske till och med kan vara svårare för en man utifrån de normer som finns om att kvinnor tar det största ansvaret. Det jag menar är att den ”moderna” mannen, dvs en man i ett jämställt hem, också kämpar med vardagspusslet. Så är det åtminstone hemma hos oss.

Alltså, när papporna är hemma mer och tar mer ansvar i hemmet så blir det två personer istället för en, mitt i karriären, som får kämpa med att få tiden att räcka till hemma och på jobbet. Inte konstigt vi blir utmattade. Tänk om insatser kunde sättas in som hjälper både mannen och kvinnan, hoppas ni förstår hur jag menar.

Samhället och näringslivet kan ibland kännas uppbyggt för att en person ska ta ansvar i hemmet efter familjebildning och självklart anser jag att man alltid ska göra det bästa utifrån barnens perspektiv, men kanske går det att tänka runt det traditionella och ibland utmana vissa givna normer. Ingen enkel sak men kanske nödvändigt för att underlätta för kvinnor att nå högre samtidigt som vi rår om våra familjer.

Jag funderade igenom vad en sådan stöttning skulle kunna handla om. Vad kan stödja och främja kvinnliga chefer med barn 0-5 år – och såklart även de manliga i samma situation? Detta är några idéer som jag har kommit på, ta dem inte på blodigt allvar, jag förstår också att vissa kan vara svåra att förverkliga i praktiken. Har ni fler idéer?:

  • Företagets stöd med barnpassning eller hämtning från förskolan.
  • Stöttning i vardagssysslor ex städning, trädgårdsarbete och matkassar.
  • Ge möjlighet till att ta med barn ex vid konferenser eller viktigare möten. Kanske kan man vid vissa större konferenser arrangera barnpassning, schema för barnen och inlagda pauser i konferensschemat för att träffas tillsammans? Skulle kunna fungera även vid de tillfällen möten läggs efter förskoletid. Vet att jag vid ett annat tillfälle läste i DI om ett bolag som faktiskt hade ett sådant upplägg. Den manlige VD:ns fru hade tragiskt nog gått bort, vilket gjorde att han hade blivit tvungen att skapa ett upplägg där barnen kunde närvara på konferenser. Det hade mottagits väldigt positivt att han och andra kunde ta med sig sina småbarn.
  • Generell förståelse för denna relativt korta period av karriären för dem som har barn 0-5 år. Till exempel om man behöver ta med barnen vid vissa tillfällen eller ta vissa möten i hemmet istället för på kontoret?

Vill också tillägga att jag förstår att många som inte har barn eller har äldre barn kan känna att detta inte är så lockande. Men om man är noga med att förklara varför man erbjuder annorlunda stöttning för denna grupp så är jag säker på att förståelse finns. Vi vill ha ett samhälle där båda könen ges möjlighet att vara med och påverka framtiden i bolagens ledning.

Jag har talat om en manlig/kvinnlig familjesituation, det finns givetvis andra familjekonstellationer och samma principer antar jag gäller även då, debattartikeln hade detta angreppssätt.

Vill också poängtera att jag självklart vill tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans med mina barn. Samtidigt älskar jag min arbetsplats och brinner för en jämställd situation mellan män och kvinnor i alla sammanhang.

Avslutar med en bild på Svenska Skidförbundets styrelse som är 50/50 män/kvinnor i ledamöter och med en kvinnlig ordförande. Den situationen har inte uppkommit av sig själv utan genom ett målmedvetet arbete av valberedningen. Balansen, samt åldersfördelningen, är ovanlig för ett stort idrottsförbund.

I ledningsgruppen på Volvo Car Sverige är vi också så gott som 50/50 män/kvinnor (7 st vs 6 st), även detta är resultatet av en strävan efter balans och bästa kompetensen. Antar att det är unikt för ett stort bolag inom branschen automotive. Jag är väldigt stolt över att tillhöra dessa grupper.

ÅREHELG TILLSAMMANS MED SKIDFÖRBUNDET

Vill börja med att tacka för det fantastiskt fina stöd jag fick efter mitt förra inlägg, varje liten hälsning värmer otroligt mycket. Jag hoppas kunna dela med mig mer lite längre fram om vår ”annorlunda resa”. Det är tydligt att varje familj kämpar med sina utmaningar och att ingen står ensam, glädje och sorg varvas genom livet för oss alla.

Just nu befinner jag mig i Åre, denna ljuvliga lilla by som jag tycker så mycket om. Jag har varit i Åre väldigt mycket bodde till och med här en kortare period. När taxin åker förbi Undersåker och Åreskutan tronar upp sig känns det alltid lite magiskt. Ett bättre välkomnade till en by är svårt att få.

Svenska Skidförbundet har sitt Förbundsmöte här i helgen och vi i styrelsen finns representerade och var även passat på att lägga ett styrelsemöte här.

Förbundsmötet innebär att distriktsombud från hela landet tar beslut och att planer utformas för förbundets verksamhet under de närmaste två åren.

Mötena hölls på vårt nationella alpina kontor och utsikten var häftig, Åre är i full gång med att förbereda sig inför VM i alpint 5-17 februari. Snökanonerna står redo att spruta snö så snart det blir minusgrader!

Styrelsemötet behandlade som brukligt ekonomi och verksamhetsrapportering från vår förbundsdirektör Ola, dessutom bland annat aktuella ärenden från Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté och Internationella Skidförbundet FIS, ekonomi och rapportering gällande våra dotterbolag och vissa specifika beslutsärenden.

Hedrande var att Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson var på plats, ni ser honom på bilden nedan.

Ny förbundsordförande i Svenska Skidförbundet röstades igenom, efter att tidigare ordförande Mats Årjes tagit över stafettpinnen i Sveriges Olympiska Kommitté, och det blir Karin Mattson (som första kvinna någonsin!). Karin var tidigare ordförande i Riksidrottsförbundet och har en mängd styrelseuppdrag – det ska bli väldigt lärorikt att få jobba tillsammans med henne i styrelsen.

Förutom dessa formella uppdrag fick vi från fredagskvällen med oss en minnesvärd smakupplevelse då vi åt middag på Restaurang Krus by Fäviken Magasin, en liten mysig restaurang vid sidan om Åre Torg.

Foto: från resebloggen Äntligen vilse

Vad som också var superkul med denna Åreresa var att jag hann med att träffa såväl min skidkompis från skidgymnasietiden Sofia, samt min kompis Lisa. Lisa har precis flyttat från Stockholm till Åre tillsammans med familjen. Det är otroligt inspirerande att göra som de har gjort, att våga testa sina drömmar och ge sig ut på lite okänd mark.

Hedvig var såklart med på resan, vi är ett sammansvetsat team än så länge!

EN ANNORLUNDA RESA

Vi har en helt underbar son. Han är så mysig och så glad, han skrattar och fnissar mycket, han är full av liv och otroligt söt (tycker en partisk mamma). Han har dessvärre en svårighet, han kan nämligen inte prata (han kan bara ett fåtal ord). Vi har svårt att förstå honom och jag tror att han ofta har svårt att förstå oss. 

Jag har funderat fram och tillbaka om jag utelämnar honom genom att berätta detta? Hoppas verkligen inte att jag gör orätt när jag väljer att göra det. Vill vara öppen med hur verkligheten ser ut.

I vår familj har vi många härliga dagar, vi hittar på mycket spännande saker och vi skrattar mycket tillsammans. Samtidigt varvas de bra dagarna med ledsna och oroliga, då jag undrar hur allt kommer att bli för vår lilla pojke. Kommer han i framtiden lära sig att kommunicera, kommer vi att förstå varandra, kommer han att få vänner som alla andra? Då måste jag påminna mig själv om att ta dagen som den kommer och njuta av allt det fina vi upplever här och nu. Han mår bra och vi mår bra, vi är alla friska och får vara tillsammans.

Vår son genomför just nu en utredning. Delar av hans beteende och det faktum att han har väldigt svårt att tala och kommunicera kan tyda på någon form av autism – även om vi ännu inte har hela bilden klar för oss. Det skulle kunna ha andra orsaker. Tidigare visste jag inte särskilt väl vad en ”utredning” innebar, jag visste inte heller mycket om autism. Ibland känns allt väldigt skrämmande och då blir jag lite rädd och ledsen. Ibland dyker tankar upp som ”har jag gjort något fel”, men det fungerar visst inte så. Jag bär på oroliga tankar varje dag, även om de flesta av dagens stunder är fyllda med värme för att vi har en så härlig son. 

I början googlade jag mycket och jag deltog även på den internationella kongressen Essence som behandlade den främsta forskningen inom denna typ av diagnoser. Jag har därför fått ganska bred kunskap. Sista månaderna har jag inte läst på någonting mer, nu får tiden ha sin gång och experterna inom utredningsteamet säga sitt.

Varje liv är en resa och denna resa tror jag kan komma att bli lite annorlunda. Det är på sitt sätt spännande, innehållsrikt och lärorikt, men säkert även tufft, oroande och utmanande.

Alla är vi olika, alla är vi unika och vår son är bara en av alla tusentals varianter därute. Vi kommer veta mer längre fram. Vi älskar vår son oändligt och han är den han är oavsett.

MINA FEM FAVORITSTÄLLEN FÖR LÄNGDSKIDÅKNING

Vintern närmar sig med stormsteg och för oss längdskidfantaster som bor i södra Sverige och är sugen på längdskidåkning i Norrländska vinterlandskap kan det vara dags att planera in vinterns skidresa. Denna artikel har jag skrivit vid ett tidigare tillfälle, jag hoppas den är uppskattad igen!

Ett bra längdskidställe tycker jag ska ha långa sammanhängande spår med en kombination av tuffa tävlingsspår och fina långspår i flackare terräng. Välpreparerade spår som pistas nästan dagligen för såväl skate som klassiskt. För en optimal längdskidupplevelse önskar jag fjällmiljö även om jag är uppvuxen i södra Sverige och van vid ihopskottade korta slingor och konstsnö. För mig är norra Sverige, dess vinterlandskap och vyer lyx som jag har haft turen att uppleva genom mitt liv som professionell skidåkare! Här är mina fem favoritställen.

1. Bruksvallarna
Känns verkligen som längdskidmeckat nummer ett i Sverige. Jag och många längdskidåkare med mig, har varit där mängder av gånger. Det spelade ingen roll hur tidigt på morgonen man var tränade eller hur mycket det hade snöat under natten, spåren var ändå alltid nydragna. Det finns hela 30 mil preparerade spår runt omkring Bruksvallarna i ett spårsystem som heter Nordic Ski Center.

Det var sällan jag höll till på spåren nere i dalen, jag ville istället upp på fjällspåren som leder mot Mittåkläppen, vilket jag skulle säga är det vackraste spåret i Sverige (även om jag inte åkt överallt). Om ni tänker er att åka skidor uppe bland molnen, så känns det vissa dagar där uppe i det vidsträckta vita landskapet 🙂 En lång stigning på ungefär en halvtimma leder dig upp på fjället och väl där är det en platå med lättåkta spårslingor med en vidunderlig utsikt. Hemfärden ner för samma backe är snabb och tuff, en annan variant är att ta långa rundan över Ramundberget via dalgången hemåt igen.

Den enda nackdelen jag kan finna med ”Bruks” är att det ligger otillgängligt till om man vill ta sig dit på annat sätt än med bil, men det är värt sin resa.


Bild från www.bruksvallarna.se

2. Vemdalen
Givetvis är Vemdalen högt upp på min lista. Där har jag tillbringat många timmar i spåren, framför allt under den tyngre träningsperioden som genomfördes över jul och nyår för att ladda inför världscuper och VM/OS i januari/februari. Bland annat julen 2004 var jag i Vemdalen i en vecka och tränade inför VM i februari där jag hade mitt livs form och vann VM. Det var två träningspass på julafton liksom alla andra dagar under julveckan, nyårsafton och nyårsdagen likaså.

Längdskidspåren är alltid välpreparerade och slingorna är bra, men det är ändå helheten jag gillar allra bäst med Vemdalsskalet. Boendet precis vid utförsbackarna – där vi ofta bor – gör att man kan knäppa på sig längdskidorna precis utanför dörren (liksom utförsskidorna). Där finns restauranger, mataffär, stor sportshop, mindre mysiga butiker och stället känns genuint och familjärt.

Tillbaka till längdskidåkningen så är min favoritrunda från Vemdalsskalet upp mot Björnrikes spårsystem. Man börjar med ca en halvtimme uppför vilket är skönt för att få igång flåset och få upp värmen. På vägen upp möts man av en vacker utsikt ut över Härjedalen. Väl uppe på toppen kör jag runt på Björnrikes slingor. En längre tur är att köra från Vemdalsskalen mot Storhogna, vilket innebär ca en mils åkning, för att bygga på med Storhognas slingor och sedan köra va en mil tillbaka igen. Hela spårsystemet är preparerat för 5 mils skidåkning.

Vemdalen utvecklar hela tiden satsningen på längdskidor, det finns numera till exempel gratis längdclinic och gratis vallaclinic att tillgå en kväll i veckan.


På väg upp mot Björnrike

3. Orsa Grönklitt
Det närmsta och bästa stället för oss sydlänningar enligt mig. Direkt när man svänger av vägen som går upp mot Grönklitt så känner man fjällkänslan inombords.

Jag har fina minnen härifrån när jag inför SM -99 var på träningsläger här i en vecka. Bodde på vandrarhemmet som ligger alldeles vid spåret och tränade stenhårt varje dag. Långa turer på flacka spår varvades med intervaller på tävlingsspåren. Kom ihåg att jag körde en hel del diagonalt utan stavar, så jag hade träningsvärk i ryggen hela veckan. Ännu bättre blir minnet därifrån av att det gick så otroligt bra på SM:et med en 2:a plats i jaktstartsloppet och en 4:e plats i 3-milsloppet, trots att jag bara var 20 år gammal.

Grönklitts tävlingsspår är riktigt tuffa, jag har någon gång i tiden kört SM där och jag ser framför mig en tuff saxbacke upp mot Björnparken. Distanspassen kan med fördel köras ut över de platta spåren på myrarna eller på de lagomt kuperade långspår som finns och där har jag även för mig att det finns någon våffelstuga längs med vägen. Inte fel att göra distanspassen till en utflykt genom att stanna till vid en våffelstuga ett litet tag, kanske orkar man dessutom vara ute på en längre tur totalt sett med en våffla i magen. Det finns totalt ca 8 mil preparerade spår.

4. Kiruna
Från Kiruna har jag minnen från tiotalet läger, oftast vid säsongsstart, men även från tävlingar i början på säsongen och som avslutning på våren. På 90-talet kördes några världscuppremiärer i Kiruna och jag deltog i det sk nationella fältet. Tävlingsbanorna med start ifrån Matojärvi skidstadion är väldigt tuffa såväl uppför som utför.

Det annorlunda landskapet med milsvid utsikt ut över Lapplands orörda vidder och Kebnekajse i horisonten är det jag tycker är mest speciellt med längdskidåkningen i Kiruna.

Det härligaste enligt mig är att köra nere vid Jägarspårens lätt kuperade banor, vilka är sköna att köra längre distanspass på. På de längre distanspassen kommer jag in i ett flow och är i min egen värld och på Kirunas Jägarspår kom man snabbt in i den känslan. Minns att jag vid något tillfälle blev lite lätt vettskrämd när det plötsligt dök upp ett gäng vitklädda militärer vid sidan av spåret. Jägarspårens längsta slinga är 17 km och genom att bygga på distanspasset med Hundspårets 8 km som också är en lätt kuperad slinga i orörd miljö och efter det tävlingsbanorna, så har man över 3 mils sammanhängande spår. Även om Kiruna ligger långt norrut så är det lätt att ta sig hit med flyg.


Det platta landskapet runtomkring Kiruna är magiskt

5. Vålådalen
Det är först på senare år som jag har upptäckt Vålådalen, även om det länge har varit en legendariskt ort för atleter av alla dess slag. Den lilla skidorten ligger bokstavligt talat vid fjällvägens ände ca 4 mil söder om Åre och vad jag gillar mest är det lugn som infinner sig när man kommer dit eftersom det ligger så öde.

Man kan snabbt komma upp på fjället genom att först följa elljusspåret och sedan svänga av upp på Ottfjällsvägen som är en rak väg upp mot fjället perfekt att köra intervallträning på. Längst upp på den vägen måste man stanna upp och se sig omkring, ut över omgivningarna. Det som är lite speciellt med Vålådalen är att det finns tuffa banor ända uppe vid trädgränsen. Spåren som heter Sapporo- och Lake Placid är båda kuperade och kurviga och Vålådalens duktiga pistör Latti preparerar dem så de alltid hålls fina.
Totalt finns det ca 5 mil spår att välja emellan, varav 7,5 km elljusspår.

Längst upp på Ottfjällsvägen