ÅREHELG TILLSAMMANS MED SKIDFÖRBUNDET

Vill börja med att tacka för det fantastiskt fina stöd jag fick efter mitt förra inlägg, varje liten hälsning värmer otroligt mycket. Jag hoppas kunna dela med mig mer lite längre fram om vår ”annorlunda resa”. Det är tydligt att varje familj kämpar med sina utmaningar och att ingen står ensam, glädje och sorg varvas genom livet för oss alla.

Just nu befinner jag mig i Åre, denna ljuvliga lilla by som jag tycker så mycket om. Jag har varit i Åre väldigt mycket bodde till och med här en kortare period. När taxin åker förbi Undersåker och Åreskutan tronar upp sig känns det alltid lite magiskt. Ett bättre välkomnade till en by är svårt att få.

Svenska Skidförbundet har sitt Förbundsmöte här i helgen och vi i styrelsen finns representerade och var även passat på att lägga ett styrelsemöte här.

Förbundsmötet innebär att distriktsombud från hela landet tar beslut och att planer utformas för förbundets verksamhet under de närmaste två åren.

Mötena hölls på vårt nationella alpina kontor och utsikten var häftig, Åre är i full gång med att förbereda sig inför VM i alpint 5-17 februari. Snökanonerna står redo att spruta snö så snart det blir minusgrader!

Styrelsemötet behandlade som brukligt ekonomi och verksamhetsrapportering från vår förbundsdirektör Ola, dessutom bland annat aktuella ärenden från Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté och Internationella Skidförbundet FIS, ekonomi och rapportering gällande våra dotterbolag och vissa specifika beslutsärenden.

Hedrande var att Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson var på plats, ni ser honom på bilden nedan.

Ny förbundsordförande i Svenska Skidförbundet röstades igenom, efter att tidigare ordförande Mats Årjes tagit över stafettpinnen i Sveriges Olympiska Kommitté, och det blir Karin Mattson (som första kvinna någonsin!). Karin var tidigare ordförande i Riksidrottsförbundet och har en mängd styrelseuppdrag – det ska bli väldigt lärorikt att få jobba tillsammans med henne i styrelsen.

Vad som också var fantastiskt med denna Åreresa var att jag hann med att träffa såväl min skidkompis från skidgymnasietiden Sofia, samt min kompis Lisa. Lisa har precis flyttat från Stockholm till Åre tillsammans med familjen. Det är otroligt inspirerande att göra som de har gjort, att våga testa sina drömmar och ge sig ut på okänd mark.

Hedvig var såklart med på resan, vi är ett sammansvetsat team.

MINA FEM FAVORITSTÄLLEN FÖR LÄNGDSKIDÅKNING

Vintern närmar sig med stormsteg och för oss längdskidfantaster som bor i södra Sverige och är sugen på längdskidåkning i Norrländska vinterlandskap kan det vara dags att planera in vinterns skidresa. Denna artikel har jag skrivit vid ett tidigare tillfälle, jag hoppas den är uppskattad igen!

Ett bra längdskidställe tycker jag ska ha långa sammanhängande spår med en kombination av tuffa tävlingsspår och fina långspår i flackare terräng. Välpreparerade spår som pistas nästan dagligen för såväl skate som klassiskt. För en optimal längdskidupplevelse önskar jag fjällmiljö även om jag är uppvuxen i södra Sverige och van vid ihopskottade korta slingor och konstsnö. För mig är norra Sverige, dess vinterlandskap och vyer lyx som jag har haft turen att uppleva genom mitt liv som professionell skidåkare! Här är mina fem favoritställen.

1. Bruksvallarna
Känns verkligen som längdskidmeckat nummer ett i Sverige. Jag och många längdskidåkare med mig, har varit där mängder av gånger. Det spelade ingen roll hur tidigt på morgonen man var tränade eller hur mycket det hade snöat under natten, spåren var ändå alltid nydragna. Det finns hela 30 mil preparerade spår runt omkring Bruksvallarna i ett spårsystem som heter Nordic Ski Center.

Det var sällan jag höll till på spåren nere i dalen, jag ville istället upp på fjällspåren som leder mot Mittåkläppen, vilket jag skulle säga är det vackraste spåret i Sverige (även om jag inte åkt överallt). Om ni tänker er att åka skidor uppe bland molnen, så känns det vissa dagar där uppe i det vidsträckta vita landskapet 🙂 En lång stigning på ungefär en halvtimma leder dig upp på fjället och väl där är det en platå med lättåkta spårslingor med en vidunderlig utsikt. Hemfärden ner för samma backe är snabb och tuff, en annan variant är att ta långa rundan över Ramundberget via dalgången hemåt igen.

Den enda nackdelen jag kan finna med ”Bruks” är att det ligger otillgängligt till om man vill ta sig dit på annat sätt än med bil, men det är värt sin resa.


Bild från www.bruksvallarna.se

2. Vemdalen
Givetvis är Vemdalen högt upp på min lista. Där har jag tillbringat många timmar i spåren, framför allt under den tyngre träningsperioden som genomfördes över jul och nyår för att ladda inför världscuper och VM/OS i januari/februari. Bland annat julen 2004 var jag i Vemdalen i en vecka och tränade inför VM i februari där jag hade mitt livs form och vann VM. Det var två träningspass på julafton liksom alla andra dagar under julveckan, nyårsafton och nyårsdagen likaså.

Längdskidspåren är alltid välpreparerade och slingorna är bra, men det är ändå helheten jag gillar allra bäst med Vemdalsskalet. Boendet precis vid utförsbackarna – där vi ofta bor – gör att man kan knäppa på sig längdskidorna precis utanför dörren (liksom utförsskidorna). Där finns restauranger, mataffär, stor sportshop, mindre mysiga butiker och stället känns genuint och familjärt.

Tillbaka till längdskidåkningen så är min favoritrunda från Vemdalsskalet upp mot Björnrikes spårsystem. Man börjar med ca en halvtimme uppför vilket är skönt för att få igång flåset och få upp värmen. På vägen upp möts man av en vacker utsikt ut över Härjedalen. Väl uppe på toppen kör jag runt på Björnrikes slingor. En längre tur är att köra från Vemdalsskalen mot Storhogna, vilket innebär ca en mils åkning, för att bygga på med Storhognas slingor och sedan köra va en mil tillbaka igen. Hela spårsystemet är preparerat för 5 mils skidåkning.

Vemdalen utvecklar hela tiden satsningen på längdskidor, det finns numera till exempel gratis längdclinic och gratis vallaclinic att tillgå en kväll i veckan.


På väg upp mot Björnrike

3. Orsa Grönklitt
Det närmsta och bästa stället för oss sydlänningar enligt mig. Direkt när man svänger av vägen som går upp mot Grönklitt så känner man fjällkänslan inombords.

Jag har fina minnen härifrån när jag inför SM -99 var på träningsläger här i en vecka. Bodde på vandrarhemmet som ligger alldeles vid spåret och tränade stenhårt varje dag. Långa turer på flacka spår varvades med intervaller på tävlingsspåren. Kom ihåg att jag körde en hel del diagonalt utan stavar, så jag hade träningsvärk i ryggen hela veckan. Ännu bättre blir minnet därifrån av att det gick så otroligt bra på SM:et med en 2:a plats i jaktstartsloppet och en 4:e plats i 3-milsloppet, trots att jag bara var 20 år gammal.

Grönklitts tävlingsspår är riktigt tuffa, jag har någon gång i tiden kört SM där och jag ser framför mig en tuff saxbacke upp mot Björnparken. Distanspassen kan med fördel köras ut över de platta spåren på myrarna eller på de lagomt kuperade långspår som finns och där har jag även för mig att det finns någon våffelstuga längs med vägen. Inte fel att göra distanspassen till en utflykt genom att stanna till vid en våffelstuga ett litet tag, kanske orkar man dessutom vara ute på en längre tur totalt sett med en våffla i magen. Det finns totalt ca 8 mil preparerade spår.

4. Kiruna
Från Kiruna har jag minnen från tiotalet läger, oftast vid säsongsstart, men även från tävlingar i början på säsongen och som avslutning på våren. På 90-talet kördes några världscuppremiärer i Kiruna och jag deltog i det sk nationella fältet. Tävlingsbanorna med start ifrån Matojärvi skidstadion är väldigt tuffa såväl uppför som utför.

Det annorlunda landskapet med milsvid utsikt ut över Lapplands orörda vidder och Kebnekajse i horisonten är det jag tycker är mest speciellt med längdskidåkningen i Kiruna.

Det härligaste enligt mig är att köra nere vid Jägarspårens lätt kuperade banor, vilka är sköna att köra längre distanspass på. På de längre distanspassen kommer jag in i ett flow och är i min egen värld och på Kirunas Jägarspår kom man snabbt in i den känslan. Minns att jag vid något tillfälle blev lite lätt vettskrämd när det plötsligt dök upp ett gäng vitklädda militärer vid sidan av spåret. Jägarspårens längsta slinga är 17 km och genom att bygga på distanspasset med Hundspårets 8 km som också är en lätt kuperad slinga i orörd miljö och efter det tävlingsbanorna, så har man över 3 mils sammanhängande spår. Även om Kiruna ligger långt norrut så är det lätt att ta sig hit med flyg.


Det platta landskapet runtomkring Kiruna är magiskt

5. Vålådalen
Det är först på senare år som jag har upptäckt Vålådalen, även om det länge har varit en legendariskt ort för atleter av alla dess slag. Den lilla skidorten ligger bokstavligt talat vid fjällvägens ände ca 4 mil söder om Åre och vad jag gillar mest är det lugn som infinner sig när man kommer dit eftersom det ligger så öde.

Man kan snabbt komma upp på fjället genom att först följa elljusspåret och sedan svänga av upp på Ottfjällsvägen som är en rak väg upp mot fjället perfekt att köra intervallträning på. Längst upp på den vägen måste man stanna upp och se sig omkring, ut över omgivningarna. Det som är lite speciellt med Vålådalen är att det finns tuffa banor ända uppe vid trädgränsen. Spåren som heter Sapporo- och Lake Placid är båda kuperade och kurviga och Vålådalens duktiga pistör Latti preparerar dem så de alltid hålls fina.
Totalt finns det ca 5 mil spår att välja emellan, varav 7,5 km elljusspår.

Längst upp på Ottfjällsvägen

VILKEN HÖSTHELG

Årets finaste hösthelg har jag tillbringat i Malmö hos min syster Jennifer. Jag, Ellen och Hedvig, alltså tjejerna i familjen, tog tåget ner i fredags och möttes på perongen av hela syrrans familj. De där mötena när spänningen och längtan har byggts upp är otroligt mysiga, det blev kramkalas och en massa fniss på en gång!

Vi hade inga stora planer för helgen förutom att umgås så mycket som möjligt, och att jag och min syster skulle få till ett löppass tillsammans. Under min första föräldraledighet med Ellen bodde vi i Malmö och därför var det också lite nostalgiskt för mig att komma tillbaka hit.

Min syster har större barn som gärna hjälper till att ta hand om mina små, vilket gör det väldigt lyxigt och avkopplande för mig att vara med dem.

Det är inte så ofta vi delar upp familjen och åker iväg med ett av barnen (plus Hedvig såklart, men hon är så liten att hon än så länge bara hänger på), men det känns värdefullt att ibland få fokusera på varje barn separat så detta kommer vi göra om.

Efter en supergod långfrukost tog vi en promenad till Folkets park som är ett litet paradis för barnen med flera olika lekplatser på samma ställe. Parken var fylld av barnfamiljer!

När jag var mammaledig här i Malmö, lärde jag känna en tjej som blivit en nära vän, även om vi numera bor en bit ifrån varandra. Vi spenderade mycket tid tillsammans, gjorde det som föräldralediga gör allra mest, pratade, promenerade och fikade.

Igår möttes vi upp och tog en långfika tillsammans på Kafferosteriet. Hon hade med sig en massa pyssel till barnen som de kunde roa sig med och vi fick prata ostört. Smart gjort med pysslet, det ska jag komma ihåg!

Därefter hängde vi i solen vid kanalen ett tag innan dagens höjdpunkt, systrarnas löptur!

Vi kom inte ens utanför dörren innan vi började pladdra på och pratade igenom en mängd saker innan vi var tillbaka igen. Inget fungerar så bra som en löptur för att gå igenom alla händelser sedan man sågs senast och alla saker man vill prata djupare kring, underbart! Det som är bra är också att vi två håller samma tempo. Många tror att jag som springer mycket, springer snabbt, men så är det inte. Jag kör alltid prattempo och ganska långsamt, samma med min syster. Snabbt tempo tar vi när det är dags för intervallpass!

Rundan gick genom Slottsparken ner mot Ribersborgsstranden där vi tog stigen bort till Limhamn och stranden tillbaka.

MÅLSÄTTNING MED TRÄNINGEN

När jag slutade elitidrotta hade jag ett angenämt problem, jag hade nämligen svårt att sluta träna varje dag. Kan tyckas inte vara ett stort problem, men jag ville att min kropp – och framför mitt huvud – skulle vänja sig med mer normala träningsnivåer. För att vänja mig vid tanken, ”tvingade jag mig” att sluta träna helt, jag hade en paus på ungefär ett halvt år. Det var verkligen nyttigt för mig, bra att låta min kropp nollställas och gå ner helt i varv och bra att känna efter hur det kändes att inte träna alls (har tidigare tränat många hundra timmar om året, ca två pass om dagen). Tror även det var bra för mig att återhämta en utmattad kropp som ett år tidigare drabbades av den autoimmuna sjukdomen hypotyreos. Det skedde ett halvår innan jag skulle köra OS i Turin, vilket gjorde att jag slet hårt med att finna formen dit. En lång historia i sig, så den får jag ta vid ett senare tillfälle. Gällande träningspausen klarade jag av min målsättning – att inte träna någonting – och var glad över det!

Tänk vad annorlunda det kan bli, nu är jag som de flesta andra motionärer – jag måste sätta upp ett mål för att träningen ska bli av och har svårt att få tiden att räcka till. Just det sistnämnda är däremot inte fallet nu när jag är föräldraledig. Jag njuter fullt av att få vara ute och springa med vagnen under de ljusa timmarna på dagen och att ha tid att träna. Annat kommer det bli när jag börjar jobba igen! Därför passar jag på att investera i min hälsa nu men behöver så småningom även få in träningen i det s.k. vardagspusslet med jobb, dagishämtning, aktiviteter mm.

Så vad är min målsättning just nu? Jo, att träna tre till fyra gånger per vecka! Jag har även satt ett maxtak på fem gånger, vilket levt med sedan min träningspaus, då jag heller inte vill att träning ska ta all min lediga tid. Har visserligen inte varit i närheten av det taket på några år nu…

Jag tycker det är bra att träningsmål är konkreta, då man inte kan komma undan genom att skjuta på dem… Lika bra att ta tag i veckans träning redan på måndagen, ovanför är en bild från dagens träningspass (Strong MamaSATS Masthugget). Man kan som tillägg till det veckovisa sätta ett större mål, många motiveras ex av att genomföra en tävling. En vän till mig anmälde sig precis till Cykelvasan, perfekt att ha som mål lite längre fram i tiden. Personligen måste jag inte ha en tävling för att bli motiverad, kan tyckas konstigt när jag har tävlat så mycket i mitt liv, men jag gillar själva träningen här och nu, så det behövs inte.

Men – vi har ett litet vagt mål tillsammans min man och jag – att köra Koster Swimrun nästa år. Den går i september så tid finns att öva upp crawltekniken och att ordna barnvakt 🙂 Bilder ovanför är från årets lopp och nedanför är från Borås Swimrun som vi körde tillsammans för några år sedan.

FOTNING MED YMR TRACK CLUB

En lördag i avkopplingens tecken. Alltid när jag är Glommen, tänker jag att man borde vara här oftare, vid mammas och pappas mysiga ställe i gamla fiskeläget mellan Varberg och Falkenberg. Här tar man varje timme i sänder och det finns inga stora planer för dagen. Ja, förutom då att att jag har haft fotning med YMR Track Club och att vi strax ska iväg på en middag som jag ser riktigt mycket fram emot! Jag och min man passade också på att ta ett lugnt långpass ihop och fick tid att prata ostört under 1,5 timmes tid, inte alltid en självklarhet med tre barn hemma:)

YMR Track Club bildades av min gamla vän Peter Häggström Lindecrantz och nu lanserar de sin höstkollektion med otroligt sköna och fina kläder inom löpning och streetwear, spana gärna in deras hemsida! Bjuder på lite bilder från dagen och önskar en fortsatt skön helg!