Vasaloppet nästa år?

Har idag kollat på Vasaloppet på TV som så många andra. Mysigt att gå upp tidigt och se starten gå iväg. Visst blir man inspirerad till att köra loppet någon gång!

I år passade det inte riktigt in att köra eftersom jag varit bortrest så mycket sista månaden. Innan denna vintern startade hade jag ändå som mål att genomföra ett långlopp. Syftet med det var att ha ett mål att träna mot, men också att få vara med och känna på den stämning som råder ute på motionsloppen runt om i landet. Hade tänkt köra Ymerloppet på min hemmaplan i Borås, men loppet blev framflyttat så därför kunde jag inte vara med. Istället blev det Axa Ski Marathon just innan årsskiftet. Så härligt att ha genomfört det som var målet för vintern! Inte trodde jag i augusti att jag skulle köra en 42 km-tävling ett halvt år efter Ellens födelse. Häftigt att kunna bygga upp kroppen på förhållandevis kort tid.

Ledtrådarna till att bli stark på kort tid tycker jag är:

– Kontinuitet. Jag körde minst tre pass per vecka hela hösten. Sätt en miniminivå och utgå från den istället för att vrålköra och tappa orken för fort.

– Variation mellan styrketräning och konditionsträning. Jag tycker att överkroppen behöver tränas specifikt eftersom man lätt blir svag i bål och armar. Framför allt om man ska köra skidtävlingar, men även när man har ett stillasittande kontorsjobb är det inte fel att bygga upp sig.

– Variation mellan mycket lugna konditionspass (A1) och intervallpass (A3). De lugna passen tycker jag är skönt att antingen köra som ett socialt pass med någon vän eller med Daniel, eller helt ensam som meditationspass där man hinner tänka igenom en hel del. Intervallpassen bestämmer jag utformningen på i förhand, brukar bestämma total intervalltid. Ex minst 25 min total intervalltid. Kan köras som 3-minutare, 5-minutare, stege eller en lång tempointervall.

Som jag skrev tidigare i veckan så är jag just nu lite krasslig. Passar på att ta någon veckas paus och ska sedan köra igång med kontinuerlig träning igen, 3 pass per vecka är målet. Dessutom måste minst ett av dem vara ett simpass, så jag lär mig crawla. Annars blir det tufft att klara av 6 km simning på Borås Swimrun 8 juni..

20140302-135420.jpg

20140302-135542.jpg

20140302-135709.jpg

Minnen från OS

Det jag kommer minnas allra mest från OS är:

Alla stora känslor. Personer som kämpat i motgång och som ändå klarade av att vara med och fightats om medaljerna. Bland annat Daniel Richardson och Johan Olsson, men även Dario Cologna och Astrid Uhrenholdt Jacobsen. Säkert fler med dem, men deras känslor berörde allra mest.
Charlotte Kallas uppvisning på stafetten. Hela stafettkvartetten gjorde en suverän insats och Charlottes åkning på sista sträckan var en magisk idrottsprestation, en sådan som är väldigt sällsynt (i skidvärlden känns det som att det var Olsson som sist bjöd på uppvisning av denna rang).
Längdskidlandslagets lagprestation och vallateamets formtopp. Det är mäktigt att se ett helt lag lyckas och få glädjas tillsammans.
Alla vänliga funktionärer har berört mig. Alla mötte med ett leende när som helst man mötte dem på dygnet. Frågade man om vägen så visade de inte bara vägen, de följde en även dit.
Säkerheten. Metalldetektorer så fort man skulle från ett ställe till ett annat, övervakningskameror överallt och lägenhetsvakt vid trapphuset som skrev upp när man kom och när man gick. Militärer i massor, poliser i massor och vakter var tvåhundrademeter på motorvägen.
Overklighetskänsla. Redan när man flög in över Sotji och såg arenorna nedanför lysa upp så kändes det lite overkligt, lite Las Vegas. Mycket var så nybyggt och passade egentligen inte in i det natursköna landskapet. Ta bara mediabyn Gorki där vi bodde just i nedkanten av bergen, allt var nybyggt och husen var gigantiska med väldigt fina fasader. Efter OS och Paralympics ska lägenheterna säljas som typ bostadsrätter..bör nog fixa alla skavanker först 🙂 Nybyggda linbanor gick överallt, nya fina tunnlar genom bergen, nybyggd järnväg, nybyggd motorväg och flera jättearenor nere i Adler. Overkligt.
Bortsprängda moln. Sent på kvällen den där regniga tisdagen när damerna körde storslalom hörde man sprängningar uppe i bergen. Vi funderade på om det var lavinsprängningar eller nya byggen på gång, eller kanske fyrverkerier. Ryktet gick att det var silverjoner som skickats upp för att få bort fukten från molnen. Jag vet inte, men dagen efter då teamsprinten gick var åtminstone molnen skingrade.
Rysslands antigay-lagar har gjort mig illa till mods även om det (tyvärr) inte blivit så mycket snack om saken under OS. Det känns verkligen som att de tar ett stort steg tillbaka genom de skärpta reglerna. Jag hoppas att politiker tar ett seriöst eftersnack angående hur man ska förbättra situationen framöver.
Floden från bergen och ut mot Svarta Havet. Landskapet kring Sotji och upp mot bergen var mycket vackert, men floden som rinner mer mot svarta havet verkar ha fått lida stort av de stora byggnationer av motorväg och järnväg upp till bergen. All nybyggnation, må den inte vara förgäves.
Glädjen över att ha fått vara en del av Viasats stora satsning och därmed ha fått uppleva detta. Måste ge dem beröm då jag från första stund i höstas märkte vilket proffsigt gäng det var. Alla hade en grymt positiv attityd och det var full satsning redan från början. Högt i tak, stor ödmjukhet inför uppgiften och att ta till vara på varandras kunskap är delar som jag bär med mig!

20140225-203611.jpg

Lagkänsla!

För två veckor sedan satt vi i Viasat-gänget tillsammans på första middagen och sa att ”det ska bli så skönt när det drar igång”! Jag hade sett fram emot arbetet som längdskidexpert på OS under en lång tid och försökt förbereda mig på bästa sätt. När det väl dragit igång så gick allt så otroligt snabbt så nu kan man knappt förstå att det redan närmar sig slutet av detta äventyr.

Gårdagens tävling gav ytterligare ett bevis för den stabila styrka som finns i svenska längdlandslaget just nu, två brons på teamsprinten! Det går att analysera fram mängder av detaljer om vad som har gjort landslaget så framgångsrikt. Ett starkt lagbygge är en av dem och den som jag tycker är kanske mest intressant. Det är mycket starka individer i en landslagstrupp och att få alla att följa en linje är verkligen inte lätt. Jag upplever en lyhördhet inför individens behov i kombination med att inte tumma på lagkänslan (att jobba tillsammans som ett lag) och tror att det varit en nyckel i framgången. Det har inte gått en dag utan att de aktiva eller ledarna lyft fram varandra i intervjuer, lyft fram individer som kanske inte varit allra längst fram på pallen och heller inte bara sett till sin egen prestation. Det är ledarna som sätter prägeln för lagsammanhållningen och jag är mäkta imponerad av dem!

Ellen fick igår uppleva sina första OS-medaljer som åskådare på Laura skidstadion, inte illa som 7-månader gammal. Daniel var på plats med henne när jag jobbade. Ryssarna undrade var mamman var och gav Daniel full assistans med Ellen, han bjöds på kaffe och kakor och kunde njuta till fullo av tävlingarna medan Ellen nästan blev ”adopterad” av en familj härrörande öster om Sibirien 🙂

20140220-132001.jpg

Tänk att få vara med

Det var en fantastisk dag på Laura skidstadion idag och det känns så häftigt att få vara med och känna glädjen av bragdtjejernas OS-guld på så nära håll. Jag kunde inte motstå att ta några bilder när Frida intervjuade dem efter målgång, det var så mycket lycka!

20140215-195128.jpg