MINA FEM FAVORITSTÄLLEN FÖR LÄNGDSKIDÅKNING

Vintern närmar sig med stormsteg och för oss längdskidfantaster som bor i södra Sverige och är sugen på längdskidåkning i Norrländska vinterlandskap kan det vara dags att planera in vinterns skidresa. Denna artikel har jag skrivit vid ett tidigare tillfälle, jag hoppas den är uppskattad igen!

Ett bra längdskidställe tycker jag ska ha långa sammanhängande spår med en kombination av tuffa tävlingsspår och fina långspår i flackare terräng. Välpreparerade spår som pistas nästan dagligen för såväl skate som klassiskt. För en optimal längdskidupplevelse önskar jag fjällmiljö även om jag är uppvuxen i södra Sverige och van vid ihopskottade korta slingor och konstsnö. För mig är norra Sverige, dess vinterlandskap och vyer lyx som jag har haft turen att uppleva genom mitt liv som professionell skidåkare! Här är mina fem favoritställen.

1. Bruksvallarna
Känns verkligen som längdskidmeckat nummer ett i Sverige. Jag och många längdskidåkare med mig, har varit där mängder av gånger. Det spelade ingen roll hur tidigt på morgonen man var tränade eller hur mycket det hade snöat under natten, spåren var ändå alltid nydragna. Det finns hela 30 mil preparerade spår runt omkring Bruksvallarna i ett spårsystem som heter Nordic Ski Center.

Det var sällan jag höll till på spåren nere i dalen, jag ville istället upp på fjällspåren som leder mot Mittåkläppen, vilket jag skulle säga är det vackraste spåret i Sverige (även om jag inte åkt överallt). Om ni tänker er att åka skidor uppe bland molnen, så känns det vissa dagar där uppe i det vidsträckta vita landskapet 🙂 En lång stigning på ungefär en halvtimma leder dig upp på fjället och väl där är det en platå med lättåkta spårslingor med en vidunderlig utsikt. Hemfärden ner för samma backe är snabb och tuff, en annan variant är att ta långa rundan över Ramundberget via dalgången hemåt igen.

Den enda nackdelen jag kan finna med ”Bruks” är att det ligger otillgängligt till om man vill ta sig dit på annat sätt än med bil, men det är värt sin resa.


Bild från www.bruksvallarna.se

2. Vemdalen
Givetvis är Vemdalen högt upp på min lista. Där har jag tillbringat många timmar i spåren, framför allt under den tyngre träningsperioden som genomfördes över jul och nyår för att ladda inför världscuper och VM/OS i januari/februari. Bland annat julen 2004 var jag i Vemdalen i en vecka och tränade inför VM i februari där jag hade mitt livs form och vann VM. Det var två träningspass på julafton liksom alla andra dagar under julveckan, nyårsafton och nyårsdagen likaså.

Längdskidspåren är alltid välpreparerade och slingorna är bra, men det är ändå helheten jag gillar allra bäst med Vemdalsskalet. Boendet precis vid utförsbackarna – där vi ofta bor – gör att man kan knäppa på sig längdskidorna precis utanför dörren (liksom utförsskidorna). Där finns restauranger, mataffär, stor sportshop, mindre mysiga butiker och stället känns genuint och familjärt.

Tillbaka till längdskidåkningen så är min favoritrunda från Vemdalsskalet upp mot Björnrikes spårsystem. Man börjar med ca en halvtimme uppför vilket är skönt för att få igång flåset och få upp värmen. På vägen upp möts man av en vacker utsikt ut över Härjedalen. Väl uppe på toppen kör jag runt på Björnrikes slingor. En längre tur är att köra från Vemdalsskalen mot Storhogna, vilket innebär ca en mils åkning, för att bygga på med Storhognas slingor och sedan köra va en mil tillbaka igen. Hela spårsystemet är preparerat för 5 mils skidåkning.

Vemdalen utvecklar hela tiden satsningen på längdskidor, det finns numera till exempel gratis längdclinic och gratis vallaclinic att tillgå en kväll i veckan.


På väg upp mot Björnrike

3. Orsa Grönklitt
Det närmsta och bästa stället för oss sydlänningar enligt mig. Direkt när man svänger av vägen som går upp mot Grönklitt så känner man fjällkänslan inombords.

Jag har fina minnen härifrån när jag inför SM -99 var på träningsläger här i en vecka. Bodde på vandrarhemmet som ligger alldeles vid spåret och tränade stenhårt varje dag. Långa turer på flacka spår varvades med intervaller på tävlingsspåren. Kom ihåg att jag körde en hel del diagonalt utan stavar, så jag hade träningsvärk i ryggen hela veckan. Ännu bättre blir minnet därifrån av att det gick så otroligt bra på SM:et med en 2:a plats i jaktstartsloppet och en 4:e plats i 3-milsloppet, trots att jag bara var 20 år gammal.

Grönklitts tävlingsspår är riktigt tuffa, jag har någon gång i tiden kört SM där och jag ser framför mig en tuff saxbacke upp mot Björnparken. Distanspassen kan med fördel köras ut över de platta spåren på myrarna eller på de lagomt kuperade långspår som finns och där har jag även för mig att det finns någon våffelstuga längs med vägen. Inte fel att göra distanspassen till en utflykt genom att stanna till vid en våffelstuga ett litet tag, kanske orkar man dessutom vara ute på en längre tur totalt sett med en våffla i magen. Det finns totalt ca 8 mil preparerade spår.

4. Kiruna
Från Kiruna har jag minnen från tiotalet läger, oftast vid säsongsstart, men även från tävlingar i början på säsongen och som avslutning på våren. På 90-talet kördes några världscuppremiärer i Kiruna och jag deltog i det sk nationella fältet. Tävlingsbanorna med start ifrån Matojärvi skidstadion är väldigt tuffa såväl uppför som utför.

Det annorlunda landskapet med milsvid utsikt ut över Lapplands orörda vidder och Kebnekajse i horisonten är det jag tycker är mest speciellt med längdskidåkningen i Kiruna.

Det härligaste enligt mig är att köra nere vid Jägarspårens lätt kuperade banor, vilka är sköna att köra längre distanspass på. På de längre distanspassen kommer jag in i ett flow och är i min egen värld och på Kirunas Jägarspår kom man snabbt in i den känslan. Minns att jag vid något tillfälle blev lite lätt vettskrämd när det plötsligt dök upp ett gäng vitklädda militärer vid sidan av spåret. Jägarspårens längsta slinga är 17 km och genom att bygga på distanspasset med Hundspårets 8 km som också är en lätt kuperad slinga i orörd miljö och efter det tävlingsbanorna, så har man över 3 mils sammanhängande spår. Även om Kiruna ligger långt norrut så är det lätt att ta sig hit med flyg.


Det platta landskapet runtomkring Kiruna är magiskt

5. Vålådalen
Det är först på senare år som jag har upptäckt Vålådalen, även om det länge har varit en legendariskt ort för atleter av alla dess slag. Den lilla skidorten ligger bokstavligt talat vid fjällvägens ände ca 4 mil söder om Åre och vad jag gillar mest är det lugn som infinner sig när man kommer dit eftersom det ligger så öde.

Man kan snabbt komma upp på fjället genom att först följa elljusspåret och sedan svänga av upp på Ottfjällsvägen som är en rak väg upp mot fjället perfekt att köra intervallträning på. Längst upp på den vägen måste man stanna upp och se sig omkring, ut över omgivningarna. Det som är lite speciellt med Vålådalen är att det finns tuffa banor ända uppe vid trädgränsen. Spåren som heter Sapporo- och Lake Placid är båda kuperade och kurviga och Vålådalens duktiga pistör Latti preparerar dem så de alltid hålls fina.
Totalt finns det ca 5 mil spår att välja emellan, varav 7,5 km elljusspår.

Längst upp på Ottfjällsvägen

LÄNGTAN TILL ALPERNA

Under september månad är det dags för uppladdning fram emot skidsäsongen som börjar i november. Då åker de allra flesta landslag mot Alperna för glaciärläger. När jag var med i landslaget körde vi varje år glaciärläger under höstarna. Ofta var vi i Ramsau i Österrike, men vi var även någon gång i Val Senales i Italien och Les Diablerets i Schweiz. Man bor nere i dalen och tränar långa långsamma distanspass uppe på glaciärens snö under förmiddagarna, för att skaffa sig skidvana inför stundande vintern.

Med bestämda steg på väg från gondolen i Dachstein (vid Ramsau) ner mot skidspåren.

Snön är inte alltid vit, solen skiner inte alltid heller (även om den ofta gör det i september/oktober på glaciären), men passen ska genomföras ändå.

På eftermiddagarna är det antingen rullskidor, styrketräning eller som här löptur nere i dalen (eller en kombination av löp/styrka, löp/rullskidor). Landslagskompisarna Elin Ek, Anna Olsson, Kina Swedén och jag på bild (sett från höger till vänster).

Rullskidåkning med Madelene Carlzon

Igår körde jag ett roligt rullskidpass tillsammans med skidåkaren Madde Carlzon. Hon har påbörjat en satsning på rullskidor och längdskidor under senare år och jag är imponerad över hur fint hon åker tekniskt utan att ha bakgrunden som skidåkerska!
Vi fokuserade på teknik (varvat med lite allmänt tjatter) och jag gav en del feedback. Det roliga med skidåkning är att det alltid finns moment att förbättra eller åtminstone prova på att utföra annorlunda. 

Bland annat tittade vi på hur man kan utnyttja sin längd genom att ha en ännu ”stoltare”/högre hållning i startskedet av stakmomentet, samt att vi såg på olika positioner av stavisättningen. Är man stark med bra tryck kan man sätta i stavarna lite längre fram. 

Erfarna rullskidåkare jobbar mycket med enbart dubbelstakning. Där är Madde vrålstark, hennes guld på inofficiella VM på SkiErg 1000m vittnar om det.  För att öva balans och skidkänsla inför vintern gav jag tips att försöka få in mer diagonalåkning och stakning med frånskjut i vissa av träningspassen.

Om två veckor körs Alliansloppet i Trollhättan, som är världens största rullskidtävling, det ska bli superspännande att följa henne där!

   
 

Minnen från OS

Det jag kommer minnas allra mest från OS är:

Alla stora känslor. Personer som kämpat i motgång och som ändå klarade av att vara med och fightats om medaljerna. Bland annat Daniel Richardson och Johan Olsson, men även Dario Cologna och Astrid Uhrenholdt Jacobsen. Säkert fler med dem, men deras känslor berörde allra mest.
Charlotte Kallas uppvisning på stafetten. Hela stafettkvartetten gjorde en suverän insats och Charlottes åkning på sista sträckan var en magisk idrottsprestation, en sådan som är väldigt sällsynt (i skidvärlden känns det som att det var Olsson som sist bjöd på uppvisning av denna rang).
Längdskidlandslagets lagprestation och vallateamets formtopp. Det är mäktigt att se ett helt lag lyckas och få glädjas tillsammans.
Alla vänliga funktionärer har berört mig. Alla mötte med ett leende när som helst man mötte dem på dygnet. Frågade man om vägen så visade de inte bara vägen, de följde en även dit.
Säkerheten. Metalldetektorer så fort man skulle från ett ställe till ett annat, övervakningskameror överallt och lägenhetsvakt vid trapphuset som skrev upp när man kom och när man gick. Militärer i massor, poliser i massor och vakter var tvåhundrademeter på motorvägen.
Overklighetskänsla. Redan när man flög in över Sotji och såg arenorna nedanför lysa upp så kändes det lite overkligt, lite Las Vegas. Mycket var så nybyggt och passade egentligen inte in i det natursköna landskapet. Ta bara mediabyn Gorki där vi bodde just i nedkanten av bergen, allt var nybyggt och husen var gigantiska med väldigt fina fasader. Efter OS och Paralympics ska lägenheterna säljas som typ bostadsrätter..bör nog fixa alla skavanker först 🙂 Nybyggda linbanor gick överallt, nya fina tunnlar genom bergen, nybyggd järnväg, nybyggd motorväg och flera jättearenor nere i Adler. Overkligt.
Bortsprängda moln. Sent på kvällen den där regniga tisdagen när damerna körde storslalom hörde man sprängningar uppe i bergen. Vi funderade på om det var lavinsprängningar eller nya byggen på gång, eller kanske fyrverkerier. Ryktet gick att det var silverjoner som skickats upp för att få bort fukten från molnen. Jag vet inte, men dagen efter då teamsprinten gick var åtminstone molnen skingrade.
Rysslands antigay-lagar har gjort mig illa till mods även om det (tyvärr) inte blivit så mycket snack om saken under OS. Det känns verkligen som att de tar ett stort steg tillbaka genom de skärpta reglerna. Jag hoppas att politiker tar ett seriöst eftersnack angående hur man ska förbättra situationen framöver.
Floden från bergen och ut mot Svarta Havet. Landskapet kring Sotji och upp mot bergen var mycket vackert, men floden som rinner mer mot svarta havet verkar ha fått lida stort av de stora byggnationer av motorväg och järnväg upp till bergen. All nybyggnation, må den inte vara förgäves.
Glädjen över att ha fått vara en del av Viasats stora satsning och därmed ha fått uppleva detta. Måste ge dem beröm då jag från första stund i höstas märkte vilket proffsigt gäng det var. Alla hade en grymt positiv attityd och det var full satsning redan från början. Högt i tak, stor ödmjukhet inför uppgiften och att ta till vara på varandras kunskap är delar som jag bär med mig!

20140225-203611.jpg