ETT AVSTAMP FRAMÅT

Jag skulle vilja följa upp på det jag skrev för någon vecka sedan om vår son. Det var ett inlägg som tog emot att skriva, men som jag i efterhand är glad att jag skrev. Framför allt för alla de värmande hälsningar vi har fått från vänner och även från personer vi inte känner. Det är skönt att få vara ärlig med helheten. Vissa hälsningar sätter sig djupt in i kroppen som en liten glädjepil 🙂 En av förskolepedagogerna sa till oss att: ”ni ska veta att er pojke berikar oss – han får oss att tänka lite annorlunda”. Oj, vad det värmde gott. Eller våra fina vänner här i kvarteret som sa att: ”ni behöver inte oroa er för om han kommer få vänner – det har han ju redan”.

Nu har vår son fått sin diagnos, autism, ”på papper”. Det känns lite tufft att få det svart på vitt, samtidigt som det inte var någonting nytt som kom fram, det var mer en bekräftelse på det vi redan visste. Under utredningens gång var det skönt att träffa specialister som hade enormt stor kunskap i ämnet och kunde besvara i stort sett allt vi hade frågor kring. Nu har vi möjlighet att ta avstamp framåt och få hjälp av den sk ”habiliteringen”. Vi ser också fram emot föräldrautbildningen som börjar efter årsskiftet där vi kommer träffa föräldrar i samma situation. 

För mig känns det viktigt att lära mig så mycket som möjligt om ämnet, för det kanske kan vara till hjälp för vår son framöver. Det känns extra intressant att lära sig genom att följa verkliga familjer, så jag blev så glad när jag hörde talas om SVT-programmet ”Superungar” (finns tillgängligt i appen UR Play). Där får man träffa familjer med barn som lever med någon form av neuropsykiatrisk diagnos. Man får följa dem i vardagen och möta deras utmaningar, som de tillsammans med ledande experter försöker få att fungera lite bättre. Vill ge en stor eloge till Måns Möller, som de flesta kanske känner som komiker, men som här gör ett fantastiskt jobb som programledare. Hans intervjuer med dessa barn är så härliga, han möter dem på ett superbra sätt. Kanske beror det på att han är väldigt kunnig i ämnet, Måns har nämligen själv en son med autism som dyker upp i programmet. Jag har ännu inte sett alla avsnitt, men ska absolut se igenom alla!

Igår hade Expressen en artikel om vår situation, det var Anna Friberg som skrev en fin sammanfattning. Hon ringde och pratade med mig dagen innan och i artikeln inkluderade hon även några delar från vad jag tidigare skrivit här på bloggen.

3 reaktioner till “ETT AVSTAMP FRAMÅT

  1. Kul att du verkar se positivt på det hela, är ni som föräldrar bara starka och ger er son allt stöd ni kan så skall han nog kunna växa upp till en välfungerande vuxen, utan att han skall behöva gå igenom allt som jag fick göra. Jag har levt 51 år med autism, visserligen en lättare form, men det har ändå haft en stor påverkan på mitt liv, eftersom den hjälpen som finns att få idag inte fanns när jag växte upp. Det viktigaste för att er son skall få ett bra liv är ju att han lär sig kommunicera sina tankar och känslor, så att han kan bygga en bro mellan sin egen autistiska verklighet och den verklighet som ”vanliga” människor lever i. Man får aldrig ha bråttom när man talar med en autistisk människa, för då kan det lätt bli missförstånd. Stress är den värsta fienden för en autist, för då blir det extra svårt att hitta rätt ord, och lever man i en miljö som inte är helt lugn och trygg, så kan man lätt bli betraktad som efterbliven, för det man uttrycker till andra människor kanske inte är det man egentligen vill säga. Speciellt när man är liten är det ju viktigt att man har en kontinuitet i sin omgivning, utan alltför mycket förändringar, men även som vuxen autist är man en riktig vanemänniska, som funkar bäst om allt är som det brukar vara.

    Med vänliga hälsningar
    Mattias Lindhardt

    1. Tack för att du skriver och berättar. Viktigt det du skriver ang stress och att ”ha för bråttom”, det är tänkvärda ord. Varmt lycka till framåt och jag önskar dig en härlig jul. /Emelie

      1. Det samma önskar jag dig. Jag skulle kunna ge dig ett råd till: Jag hoppas att ni har börjat träna er son på att vara uppmärksam på sin omgivning, för det är ju svårt när man är autistisk. Jag har blivit ovän med människor, när de har trott att jag medvetet har undvikit att hälsa på dem när vi mötts, men det berodde ju bara på att jag inte upptäckte dem, jag var ju i min egen lilla värld. Sedan är det ju det där med ögonkontakten, ännu en svårighet. Är det något mer du undrar över, får du gärna höra av dig.

        Vänliga hälsningar
        Mattias

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s