EN ANNORLUNDA RESA

Vi har en helt underbar son. Han är så mysig och så glad, han skrattar och fnissar mycket, han är full av liv och otroligt söt (tycker en partisk mamma). Han har dessvärre en svårighet, han kan nämligen inte prata (han kan bara ett fåtal ord). Vi har svårt att förstå honom och jag tror att han ofta har svårt att förstå oss. 

Jag har funderat fram och tillbaka om jag utelämnar honom genom att berätta detta? Hoppas verkligen inte att jag gör orätt när jag väljer att göra det. Vill vara öppen med hur verkligheten ser ut.

I vår familj har vi många härliga dagar, vi hittar på mycket spännande saker och vi skrattar mycket tillsammans. Samtidigt varvas de bra dagarna med ledsna och oroliga, då jag undrar hur allt kommer att bli för vår lilla pojke. Kommer han i framtiden lära sig att kommunicera, kommer vi att förstå varandra, kommer han att få vänner som alla andra? Då måste jag påminna mig själv om att ta dagen som den kommer och njuta av allt det fina vi upplever här och nu. Han mår bra och vi mår bra, vi är alla friska och får vara tillsammans.

Vår son genomför just nu en utredning. Delar av hans beteende och det faktum att han har väldigt svårt att tala och kommunicera kan tyda på någon form av autism – även om vi ännu inte har hela bilden klar för oss. Det skulle kunna ha andra orsaker. Tidigare visste jag inte särskilt väl vad en ”utredning” innebar, jag visste inte heller mycket om autism. Ibland känns allt väldigt skrämmande och då blir jag lite rädd och ledsen. Ibland dyker tankar upp som ”har jag gjort något fel”, men det fungerar visst inte så. Jag bär på oroliga tankar varje dag, även om de flesta av dagens stunder är fyllda med värme för att vi har en så härlig son. 

I början googlade jag mycket och jag deltog även på den internationella kongressen Essence som behandlade den främsta forskningen inom denna typ av diagnoser. Jag har därför fått ganska bred kunskap. Sista månaderna har jag inte läst på någonting mer, nu får tiden ha sin gång och experterna inom utredningsteamet säga sitt.

Varje liv är en resa och denna resa tror jag kan komma att bli lite annorlunda. Det är på sitt sätt spännande, innehållsrikt och lärorikt, men säkert även tufft, oroande och utmanande.

Alla är vi olika, alla är vi unika och vår son är bara en av alla tusentals varianter därute. Vi kommer veta mer längre fram. Vi älskar vår son oändligt och han är den han är oavsett.

10 reaktioner till “EN ANNORLUNDA RESA

  1. Hej,

    Våran kille på 3 år. Pratar inte heller. Dock upplever jag att han förstår allt, men att han harabårt att uttrycka sig. Dagmamman nämnde autism men jag tycker inte det stämmer in på honom. Märkte ni på något mer sätt att eran kille är unik eller är det bara på talet? Som du säkert förstår är jag utom mig av oro ❤

    1. Hej! Tar mig friheten att svara. Jag hoppas det är ok. Vi har en liten kille med en diagnos som heter atypisk autism. Utåt sett så är han som alla andra barn men han har svårt med tex hastiga förändringar, han var sen i talet och pratar lite otydligare än andra barn i sin ålder. Autismspektrat är en brett och inget barn är det andra likt. Om ni känner er oroliga så prata med er BVC. Lycka till och stor varm kram!

  2. Hej Emilie Jag är mormor till en pojke på 5,5 år med autism o språkstörning, vi bor också i Göteborg. Jag vet att man är ganska ensam i början när diagnosen kommer och har många funderingar. Min dotter har startat både en blogg o ett företag där hon stödjer och vägleder flera familjer. Läs gärna hennes blogg http://www.unicornis.se

  3. Vi är mitt uppe i utredningen. Otroligt tuff tid och från att trott och tänkt länge att vår son på 3år bara är väldigt sen i utvecklingen pga att han föddes i vecka 31 till att börja förstå att de är autism är tufft och svårt. Ibland känns de tufft för han ”ser helt frisk ut” så folk som inte känner honom har ju svårt att förstå varför en 3åring inte pratar (bara ett fåtal ord) känner igen mig i allt du skriver. Tack.

    1. Hej Kathrine, känner med dig. Har också tänkt på det att det är lite svårt ibland när man inte kan se något utanpå. Men många tillsammans och vi blir starka i det här, det annorlunda berikar!

  4. Hej! Läste i expressen om er lilla kille och kände att jag ville lämna en kommentar hos dig. Vi har också en liten kille här hemma, 3,5år är han nu, som har diagnosen autism. Jag delar din oro om framtiden men försöker ändå vara hoppfull. Det finns ju så mycket vi kan göra. Träna och skapa de bästa förutsättningarna. Trots att vi inte känner varandra så är du/ni inte ensamma <3. Stor varm kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s